Olycka

I fredags var jag och min familj på kalas hos min faster. Hon fyllde femtio för några veckor sedan, så det blev en liten släktträff innehållande massor av prat, tacos och fika. Det var jättemysigt ända fram tills vi var på väg hem.

Jag övningskörde. Det var mörkt, kallt och halt ute och pappa varnade mig för blixthalka. Självklart tänkte jag "jamen okej pappa, det är halt ute, men det löser sig". Sedan var det inte mer med det.
När jag kört en bit kom vi till en plats där vägen, som på nästan hela sträckan hem, omgivs av skog och gärde. Då ropar pappa "Elin, se upp, RÅDJUR!!!", jag blir livrädd och tvärbromsar.

SMASH.

Bilen går från cirka 60 km/h till 0 på väldigt kort tid. Här sitter jag nu i bilen, skriker och gråter av rädsla vilket leder till att båda mina systrar, som nyss halvsov i baksätet också börjar skrika och bli jätterädda. Pappa säger åt mig att lugna ned mig och går ur bilen för att se hur det gick samt ringa polisen för viltdjursolycka. Mamma försöker lugna oss andra under tiden.

Jag körde inte något mer efter det.

När jag kom hem förföljdes jag resterande av kvällen, av det lilla Rådjurets oskyldiga ögon och förvirran. Stackars den! Den slog i bilen på vänstra sidan, och lämnade spår av blod efter sig innan den sprang iväg. Jag hoppas verkligen att det gick bra för den, men jag tvivlar på att den klarar sig länge...


På ett sätt var detta en väldigt bra erfarenhet. Man tänker aldrig att det kan hända mig, och man inser inte det förrän det är för sent, nästan. Något som är väldigt skrämmande är även att det kunde gått så mycket värre. Jag kunde kört av vägen och gjort någon, mer än rådjuret, illa. Det kunde varit en älg, eller till och med en människa..

Det är det som gör mig så rädd.

Fast, jag gjorde rätt. Jag tvärbromsade och höll i ratten. Vad mer kunde jag gjort? Helt plötsligt var det bara där, även om jag synade av vägen som man ska göra.


/Elin